Hoppa till huvudinnehåll

Nyheter & fakta

Sök
  
Nyheter & fakta > Farmaci Sidor > Nyheter Diabetes  

Farmaci Sidor: Nyheter Diabetes

Title

Nyheter Diabetes 

Ingress

Text

2013-01-30 Varannan bantningsprodukt innehöll läkemedel, enligt Läkemedelsverkets analyser
Läkemedelsverket har analyserat 43 bantningsprodukter som hade inkommit till Arlanda postterminal via postförsändelse från länder utanför EU. Analysen visade att varannan produkt innehöll substanser såsom sibutramin (ingick i det numera avregistrerade läkemedlet Reductil), orlistat, sildenafil, fluoxetin och yohimbin. Sibutramin kunde påvisas i hela 19 analyserade produkter och det mest oroväckande var att tre av dessa innehöll dubbelt så mycket sibutramin per doseringsenhet som de godkända läkemedlen. Sibutramin drogs tillbaka 2010 när en klinisk studie hos överviktiga patienter med hög hjärt-kärlrisk kunde visa ökad risk för hjärtinfarkt och stroke med medlet. Medlet kan höja både blodtrycket och hjärtverksamheten.

Referens: http://www.lakemedelsverket.se/Alla-nyheter/

2012-12-19 SU har effekt vid diabetes även efter många års sjukdomsduration, visar svenska forskare
Sulfonureider verkar genom att stimulera den egna insulinproduktion och kräver därför att patienten fortfarande har fungerande betaceller. Den allmänna uppfattningen är att effekten av SU avtar ju längre tid sjukdomen fortskrider p.g.a. alltför större förlust av betacellerna. En bidragande orsak är att SU får betacellerna att hela tiden ”gasa” vilket, efter några års användning, ”bränner ut” betacellerna.

Svenska forskare utmanade dock denna föreställning genom att hos 43 diabetespatienter med 10-30 års sjukdomsduration studera den blodsockersänkande effekten av SU-preparatet glimeprid som då gavs som tillägg till annan diabetesmedicinering (i regel metformin och insulin). I studien var patienter med för låga C-peptidhalter, tydande på försumbar egenproduktion av insulin, exkluderade. 12 veckors behandling av patienterna i denna cross-over studie sänkte HbA1c från 62 till 56 mmol/mol mot ingen förändring alls när placebo användes. Dessutom kunde 23 patienter minska sitt behov av insulin när de också fick glimepirid. Inga allvarliga hypoglykemier inträffade i studien.

Forskarna anser därför att SU-preparaten kan användas längre än vad som sker idag och att studier som ett övertygande sätt visar att SU verkligen bränner ut betacellerna saknas i dagsläget. Genom att selektera fram lämpliga patienter (t.ex. genom C-peptidmätning) kan man få bra effekt av dessa många år efter sjukdomsdebuten.  I Sverige används SU av cirka 18% av diabetikerna mot cirka 30-40% i övriga delar av Europa. 

Referens: http://dagensdiabetes.se/

2012-12-12 Livsstilsstudie vid typ 2 diabetes avbröts efter 11 år i avsaknad av effekt på hjärt-kärlhändelser
En stor studie hos 5 145 överviktiga patienter med typ 2 diabetes (45-76 år gamla, 60% kvinnor och BMI > 25) som utvärderade effekten av intensiv livsstilspåverkan på deltagarnas hjärt-kärlrisk avbröts efter 11 års uppföljning när ingen effekt kunde visas.
Look AHEAD-studien var sponsrad av den amerikanska hälsovårdsmyndigheten NIH (National Institutes of Health) och hade randomiserat deltagarna till antingen en kontrollgrupp med sedvanlig diabetesvård eller till ett intensivt livsstilsprogram med syfte att få deltagarna att lägga om kosten och motionera mer. Deltagarna i interventionsgruppen fick hjälp av dietister och personliga tränare både individuellt samt i grupp för att kunna gå ned i vikt och lyckades faktiskt att gå ned 5% av sin ursprungsvikt mot endast 1% i kontrollgruppen. Förutom denna effekt lyckades deltagarna i denna grupp att även nå fördelaktigare nivåer på flera kardiovaskulära riskmarkörer såsom blodtryck, blodsocker, HDL, triglycerider och fysisk kondition. LDL var den enda kardiovaskulära riskfaktorn som inte skiljde sig mellan grupperna.
Trots något större viktnedgång samt fördelaktigare nivåer av många kardiovaskulära riskmarkörer var risken för allvarliga hjärt-kärlhändelser (död, hjärtinfarkt, stroke, sjukhusvård för angina) jämförbar i de båda grupperna. Fullständig publikation av studien väntas inom kort. 

Referens: http://cardiobrief.org

2012-11-28 Kranskärlskirurgi var överlägsen PCI hos diabetespatienter med avancerad kärlsjukdom
Flera små äldre studier har tidigare visat att bypasskirurgi (CABG) är överlägsen PCI (med främst metallstentar) hos diabetespatienter med trekärlssjukdom. Det bör påpekas att multikärlssjukdom (två eller trekärlssjukdom) är den allra vanligaste formen av aterosklerotisk kranskärlssjukdom hos patienter med typ 2 diabetes. Studiernas resultat har dock varit svårtolkade i en modern era av läkemedelsavgivande stentar som ofta ger bättre utfall än metallstentar.

I FREEDOM-studien randomiserade forskarna 1 900 diabetespatienter (63 år gamla och 29% kvinnor) med huvudsakligen trekärlssjukdom till att antingen genomgå PCI med läkemedelsavgivande stentar (sirolimus eller paclitaxelavgivande stentar) eller kranskärlskirurgi (arteria mammaria interna användes). Dubbel trombocythämning med ASA och klopidogrel gavs till alla PCI-patienter under minst 12 månader. Vidare användes även intravenös trombocythämning med abciximab (ReoPro) i denna grupp. ASA gavs till alla GABG-patienter men inte klopidogrel. De kardiovaskulära riskfaktorerna behandlades lika i grupperna med följande mål: blodtryck < 130/80 mm Hg, LDL < 1,8 mmol/L och HbA1c < 53 mmol/mol (eller < 6,1%).

Efter 5 års uppföljning inträffade studiens primära effektmått (död oavsett orsak, icke-fatal hjärtinfarkt och icke-fatal stroke) hos 26,6% i PCI-gruppen mot 18,7% i CABG-gruppen. Skillnaden mellan grupperna var signifikant och uppgick till 30% i relativa termer till förmån för kirurgi. Totalt dog 16,3% i PCI-gruppen mot 10,9% i CABG-gruppen (signifikant skillnad mellan grupperna). Stroke inträffade oftare i CABG-gruppen (5,2%) jämfört med PCI-gruppen (2,4%). De flesta fall av strokeinsjuknanden inträffade under de första 30 dagarna efter revaskulariseringen.     

Referens: studien presenterades under American Heart Associations årliga möte i Los Angeles. Farkouh et al. Strategies for Multivessel Revascularization in Patients with Diabetes. N Engl J Med 2012. Online First 

2012-11-14 DPP-4 hämmare visar kardiovaskulär säkerhet i metaanalys av små kliniska studier
Forskarna genomförde en metaanalys av randomiserade kliniska studier med DPP-4 hämmare hos patienter med typ 2 diabetes. Studier som hade pågått i mer än 24 veckor och som hade rapporterat data på hjärt-kärlhändelser fick vara med i metaanalysen. DPP-4 hämmarna var antingen jämförda med placebo eller med andra klasser av diabetesmedel. Totalt identifierades 18 kliniska studier med cirka 8 500 randomiserade patienter som mötte metaanalysens inklusionskriterier. I studierna var cirka 5 000 patienter behandlade med DPP-4 hämmare. Analysen visar 52% lägre risk för kardiovaskulära händelser hos patienter behandlade med DPP-4 hämmare jämfört med kontrollgruppen. Denna riskminskning gällde främst mot metformin och andra orala diabetesmedel men inte mot placebo. Vidare var riskminskningen särskilt uttalad i studier som hade pågått ≥ 52 veckor.

Referens: Harshal R. Patil et al. Meta-Analysis of Effect of Dipeptidyl Peptidase-4 Inhibitors on
Cardiovascular Risk in Type 2 Diabetes Mellitus. Am J Cardiol 2012;110:826 – 833

Metaanalysen är intressant men har flera begränsningar vilka bör beaktas. De inkluderade studierna har varit för små för att var och en kunna belysa frågan. Analysen bygger dessutom på aggregerat patientdata och inte på individuella patientdata. Kardiovaskulära händelser har dessutom inte rapporterats i alla de hittills gjorda studierna med denna läkemedelsklass vilket ökar risken för bias.


2012-11-07 Screening av individer med hög risk för diabetes förlängde inte deras liv
33 engelska primärvårdsenheter deltog i den s.k. ADDITION-Cambridge studien av vilka 5 enheter fick vara kontroller och gav sedvanlig hälsovård till sina 4 137 listade individer och 28 enheter fick aktivt screena bland sina 16  047 listade invånare. De inkluderade individerna ansågs löpa stor risk för insjuknande i typ 2 diabetes bl.a. på grund av hög BMI (cirka 31 kg/m2 i genomsnitt). Screeningen skedde endast en gång med ett slumpmässigt taget kapillärt glukosvärde i början av den 10 år långa uppföljningsperioden. Om detta värde ansågs vara onormalt/patologiskt gick man vidare med bl.a. fasteprovtagning och oralglukosbelastning i nästa steg. De deltagande individerna var i genomsnitt 59 år och 64% var män. Studiens primära effektmått var totalmortalitet.

Screeningsinsatsen ledde till att diabetessjukdom kunde upptäckas hos 3% av de screenade individerna. Totalt dog 1 532 screenade individer mot 377 i kontrollgruppen. Det var alltså ingen statistiskt säkerställt skillnad mellan grupperna avseende totalmortalitet. Inte heller var det några skillnader mellan grupperna avseende kardiovaskulär mortalitet, mortalitet i cancer eller annan dödlighet.

Referens: Simmons R K et al. Screening for type 2 diabetes and population mortality over
10 years (ADDITION-Cambridge): a cluster-randomised controlled trial. Lancet. 2012 [Epub ahead of print]

Resultatet av studien är något förvånande och kan ha flera olika orsaker. Screeningen resulterade i diabetesdiagnos hos endast 3% vilket bör betraktas som en låg siffra med tanke på deltagarnas BMI. Hos andra liknande populationer med högre förekomst av diabetes kan screening ge fördelaktigare resultat. Ytterligare faktor var lägre hjärt-kärldödlighet (31% av alla dödsfallen) jämfört med cancerdödlighet (45% av alla dödsfallen) bland deltagarna i studien. Högre cancermortalitet i studien, om den kan påvisas i andra liknande studier, indikerar ett möjligt trendbrott när det gäller den ledande dödsorsaken i västvärlden hos medelålders män och kvinnor. Bättre effekt på kardiovaskulär mortalitet hade också kunnat uppnås om man samtidigt hade screenat patienterna även avseende andra klassiska riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom än plasmaglukos.  

2012-10-02 HbA1c i intervallet 7,0 – 8,0% var bäst hos diabetiker i äldreboende
Den amerikanska geriatrikerföreningen föreslår HbA1c-målvärde i intervallet 6,0-7,0% hos äldre diabetiker. I en intressant prospektiv kohortstudie undersökte amerikanska forskare betydelsen av metabol kontroll på en sammansatt effektvariabel bestående av död eller funktionsnedsättning. Den senare parametern skattades med hjälp av ADL-skala (Activity of Daily Living) som undersöker individens eventuella hjälpberoende för en rad vardagliga aktiviteter såsom påklädning, toalettbesök, bespisning e.t.c.

HbA1c mättes var 6:e månad under 24 månader och som referensgrupp användes individer med ett HbA1c-värde i intervallet 6,0 – 7,0% (målvärdet enligt ovan). Studien inkluderade 367 äldre (snittålder 80 år) individer (67% kvinnor) från olika äldreboende. De flesta boende hade viss kognitiv funktionsnedsättning redan från början.  

Resultatet av studien visar signifikant bättre utfall hos patienter med HbA1c 7,0 – 8,0% jämfört med referensgruppen. Det noterades däremot ingen skillnad mellan referensgruppen och individer med de högst HbA1c-värdena (> 8,0%). Studiefyndet verkade dessutom gälla oavsett typ av läkemedelsbehandling för diabetes d.v.s. insulin eller perorala medel.

Referens: Celia K et al. Glycosylated Hemoglobin and Functional Decline in Community-Dwelling Nursing Home–Eligible Elderly Adults with Diabetes Mellitus. J Am Geriatr Soc 60:1215–1221, 2012

Studien är intressant och bekräftar det svenska HbA1c-målvärdet på < 8,% hos de allra äldsta enligt de senaste rekommendationerna från Läkemedelverket. Studiens observationella natur gör den däremot sårbar för kända/okända felkällor. Bland annat kan det vara så att individer med lägre HbA1c vid baslinjen inte är helt jämförbara med individer som har högre HbA1c. Det kan hända att det finns en anledning till varför dessa har lägre HbA1c. Skörare individer med dålig nutritionsstatus har ofta lägre HbA1c vilket kan ha bidragit till studiens resultat.  

2012-09-20 Intensiv metabol kontroll vid typ 2 diabetes minskar inte risken för kliniskt viktiga renala händelser
Epidemiologiska studier tyder på att intensiv metabol kontroll vid typ 2 diabetes skyddar mot insjuknande i njursjukdom och andra mikrovaskulära komplikationer. Motstridiga resultat har rapporterats från randomiserade kliniska studier.

Forskarna genomförde en metaanalys av 7 kliniska studier hos sammanlagt 28 065 patienter där patienterna hade randomiserats till antingen en intensiv metabol kontroll eller en kontrollgrupp med sedvanlig behandling efter lokala rutiner. Patienterna hade haft sin diabetes i genomsnitt 6-12 år i de olika studierna och uppföljningen skedde under 2-15 år. Uppnått HbA1c i studiernas intensivgrupper var 5,5% - 6,5% mot 6,4% - 8,6% i kontrollgrupperna.

Risken för mikro- och makroalbuminuri (som surrogatmarkörer för njursjukdom) minskade signifikant med intensiv metabol kontroll med 14% respektive 26% i relativa termer. Forskarna tittade även på kliniskt viktiga renala händelser såsom fördubblering av serum-kreatinin, insjuknande i slutstadium av njursjukdom (GFR<15 ml/min eller behov av dialys/njurtransplantation) och slutligen död av renal sjukdom. Metaanalysen kunde dock inte visa några signifikanta effekter av intensiv metabol kontroll på dessa kliniskt viktiga parametrar.

Referens: Coca S G. Role of Intensive Glucose Control in Development of Renal End Points in Type 2 Diabetes Mellitus. Systematic Review and Meta-analysis. Arch Intern Med. 2012;172(10):761-769

De inkluderade studierna i analysen hade i regel randomiserat patienter med 8-12 års sjukdomsduration. Det är möjligt att en tidigare insatt intensiv glykemisk kontroll kan prestera bättre innan njurpåverkan bli irreversibel. Det är också möjligt att en positiv effekt av intensiv metabol kontroll kommer efter ganska lång tid jämfört med en typisk studieduration på cirka 5 år.

2012-09-03 Omega-3 var utan effekt hos patienter med dysglykemi och hög kardiovaskulär risk
I en 6,2 år lång studie hos 12 537 individer med mestadels nydebuterad diabetes och hög kardiovaskulär risknivå studerade man effekten av 1 gram omega-3-fettsyror dagligen. Ingen gynnsam effekt kunde ses på risken för allvarliga hjärt-kärlhändelser. Läs mer

2012-08-27 Lantus sänkte fasteglukosvärdet vid dysglykemi men påverkade inte hjärt-kärlrisken
I en 6,2 år lång studie hos 12 537 individer med mestadels nydebuterad diabetes sänkte insulin glargin fasteplasmaglukosvärdet effektivt, men påverkade inte risken för hjärt-kärlhändelser.
Läs mer

2012-06-11 Diabetessjukdomens duration hade stark påverkan på risken för ischemisk stroke
Diabetes är en erkänd riskfaktor för stroke. Amerikanska forskare följde upp 3 298 individer, 69 år gamla och fria från tidigare stroke under sammanlagt 9 år. 22% av deltagarna hade känd typ 2 diabetes vid studiens start och 10% insjuknande i diabetes under uppföljningstiden. 244 episoder av ischemisk stroke inträffade under studien. Efter statistiska justeringar kunde man konstatera att diabetes ökade risken för stroke med 2,5 gånger. Risken var dock klart kopplad till sjukdomens duration. Medan riskkvoten för stroke var 1,7 med en diabetessjukdom som understeg 5 år var motsvarande kvot 1,8 och 3,2 om patienten hade haft diabetes under 5-10 respektive > 10 år.
I takt med att insjuknandet i typ 2 diabetes går ner i åldrarna kommer den ökade risken för diabetesrelaterade komplikationer att tära alltmer på sjukvårdens resurser, skriver forskarna i sin rapport. (Stroke 2012; Advance online publication)

2012-05-29 Cochrane dömer ut systematisk egenmätning av B-glukos hos diabetiker som inte står på insulin
Cochranes slutsatser bygger på systematisk översikt och metaanalys av 12 randomiserade studier hos totalt 3 259 diabetespatienter och en diabetesduration på minst ett år. Signifikant lägre HbA1c (0,3%) kunde visas vid systematisk egenmätning av B-glukos jämfört med sedvanlig vård under de första 6 månaderna. HbA1c-skillnaden mellan grupperna var dock inte signifikanta vid 12 månaders uppföljning (endast 0,1% lägre vid egenmätning). Interventionen resulterar inte heller i förbättrad livskvalitet eller välbefinnande, konstaterar rapporten. Det kan påpekas att systematisk egenmätning av blodglukos hos icke-insulinbehandlade diabetespatienter har prioriteringen ”icke-göra” i Socialstyrelsens senaste Nationella Riktlinjer för Diabetesvården från 2010. (Cochrane Database of Systematic Reviews 2012)  
  

2012-05-04 Hög risk för behandlingsavbrott när diabetespatienter behandlades med statiner
Nederländska forskare undersökte frekvensen av avbrott i statinbehandlingen hos 3 323 patienter med typ 2 diabetes varav 2 072 patienter var statinbehandlade. Frekvensen avbrott i statinbehandlingen jämfördes med avbrott av läkemedel tillhörande gruppen perorala diabetesmedel. Patienterna skulle vara äldre än 40 år och skulle ha behandlats minst ett år med perorala diabetesmedel innan de kunde få vara med i analysen. För att bli klassad som behandlingsavbrott krävdes att patienten skulle vara utan läkemedel i mer än 6 månader räknat från det senast utfärdade receptets giltighetsdatum. Uppgifter härom hämtades från apotekens recepthanteringssystem. Studien genomfördes mellan åren 1999 – 2007. Avbrott i statinbehandlingen konstaterades hos 52,1% jämfört med 15,0% för gruppen perorala diabetesmedel. Det var större risk för avbrott av statinbehandlingen om denna var initierad efter behandling med perorala diabetesmedel (62,8%) jämfört med behandlingen var startad innan perorala diabetesmedel sattes in (48,2%). (Diabetes Metab Res Rev 2012; 28: 241–245)    

2012-03-20 Mikroalbuminuri var bättre än GFR på att prediktera retinopati hos diabetespatienter
Taiwanesiska forskare följde upp 487 patienter med typ 2 diabetes under sammanlagt 7,6 år. Inga patienter med avancerad retinopati, GFR<30 ml/min eller mkroalbuminuri var med i studien. Man kunde visa att patienter med mikroalbuminuri (definierad som U-albumin/U-kreatinin kvot 30-300 mg/g) och GFR>60 ml/min löpte 3,34 gånger större risk för utveckling och progress av diabetisk retinopati jämfört med patienter med normoalbuminuri men GFR 30-60 ml/min. Mikroalbumin var alltså starkare prediktor för retinopati än måttligt nedsatt njurfunktion. Det var ingen skillnad mellan grupperna avseende andra händelser såsom njurfunktionsförsämring, hjärt-kärlhändelser eller totalmortalitet. Enligt forskarna bör intensiv screening för retinopati tillämpas hos diabetiker med mikroalbuminuri oavsett deras GFR. (Diabetes Care 2012; Advance online publication)

2012-03-05 Högt plasmaglukos var associerat med högre 30 dagars mortalitet vid akut lungemboli
Ett högt plasmasocker vid ankomst till sjukhus har tidigare satts i samband med sämre prognos hos patienter med akut hjärtinfarkt, stroke samt hjärtsvikt. Huruvida ett sådant samband även existerar hos patienter med akut lungemboli är dock inte kartlagt. Amerikanska forskare analyserade data för 13 621 patienter vårdade för akut lungemboli på 185 akutvårdsinrättningar under åren 2000 – 2002. I studien utvärderades 30 dagars överlevnad för patienter med P-glukos ≤ 6,1 mmol/L (referens), > 6,1 – 7,8, > 7,8 – 9,4, > 9,4 – 13,3 och slutligen > 13,3 mmol/L. Mortaliteten i grupperna var 5,6%, 8,4%, 12,0%, 15,6% respektive 18,3%. Efter statistiska justeringar var mortalitetsrisken 19% högre hos patienter med P-glukos > 6,1 – 7,8, 44% högre hos patienter med P-glukos > 7,8 – 9,4, 54% högre hos patienter med P-glukos > 9,4 – 13,3 och 60% högre hos patienter med P-glukos > 13,3 mmol/L (alla grupper jämfördes med referensgruppen P-glukos ≤ 6,1 mmol/L). (Diabetes Care 35:25–31, 2012)
Det observerade sambandet mellan hyperglykemi och prognosen vid lungemboli behöver inte avspegla ett kausalt samband. Det kan helt enkelt vara så att hyperglykemin är en markör för svårare sjukdom och större frisättning av katekolaminer (höjer blodsockret!) som svar på akut stress. Det finns dock studier som visat att hyperglykemi ökar syntesen av koagulationsfaktorer samt försämrar fibrinolysen. Om dessa effekter sker på ett kliniskt signifikant sätt kan ett kausalt samband mellan akut hyperglykemi och ökad mortalitet vid lungemboli inte uteslutas.        

2012-02-22 Hyperglykemi vid ankomst innebar sämre prognos hos yngre hjärtinfarktpatienter
I en retrospektiv analys av 2 027 patienter (snittålder 64 år, 72% män) med akut hjärtinfarkt delade forskarna in patientmaterialet i 5 ålderskategorier: <50 år, 50-59 år, 60-69 år, 70-79 år och ≥80 år. Hyperglykemi definierades som ankomst blodsocker > 6,4 mmol/L. Syftet med studien var att kartlägga hypeglykemins betydelse för sjukhusmortaliteten i de olika ålderskategorierna. Generellt innebar hyperglykemi ökad mortalitetsrisk som var störst bland de yngsta patienterna. Hos patienter yngre än 50 år var ankomsthyperglykemin associerad med cirka 7 gånger större mortalitetsrisk. Risken avtog dock med stigande ålder och var nere på cirka 3 gånger hos patienter 50-79 år gamla och den dubbla hos de allra äldsta ≥80 år. (Diabetes Care 35:150–152, 2012)    

2012-02-14 Hyperurikemi vid typ 2-diabetes var associerat med större risk för njursjukdom
Italienska forskare följde upp prospektivt 1 449 patienter med typ 2 diabetes och normal njurfunktion och utan overt proteinuri (makroalbuminuri) under 5 år. Syftet var att kartlägga huruvida nivåerna på S-urat vid start kunde predicera utvecklingen av framtida njursjukdom definierad som estimerat GFR<60 ml/min eller/och persisterande makroalbuminuri vid minst två mätningar. Patienter med etablerad hjärt-kärlsjukdom samt svår KOL exkluderades. 159 patienter uppfyllde kriterierna för hyperurikemi. S-ureahalterna hos dessa låg på 380 µmol/L och 60% stod på behandling med allopurinol. Hos resten av deltagarna låg S-ureahalterna på 271 µmol/L. Vid start låg eGFR på 82 ml/min och 80,5% var klassade som normoalbuminuriker och 19,5% hade mikroslbuminuri. Incidensen av njursjukdom var 29,5% efter 5 års uppföljning hos patienter med hyperurikemi mot 11,4% hos patienter utan detta tillstånd vid start. Efter justering för en rad olika faktorer av betydelse för insjuknande i njursjukdom löpte diabetiker med hyperurikemi dubbelt så hög risk att utveckla njursjukdom. (Diabetes Care 35:99–104, 2012)
Det är förstås utifrån denna studie omöjligt att veta om det föreligger något kausalt samband mellan höga urinsyrahalter i serum och utveckling av diabetisk njursjukdom. Haltbestämningen kan dock eventuellt användas för att bedöma diabetikers risk för utveckling av njursjukdom.          

2012-02-01 Lägre cancerinsjuknande med metformin jämfört med sulfonylurea (SU) i registerstudie
I en receptregisterstudie omfattande 2,5 miljoner individer i Holland samlades information om cirka 160 000 diabetiker som under åren 1998-2008 hade fått recept på minst ett diabetesmedel. Uppgifterna i registret samkördes med sjukvårdsdata på individnivå. Man exkluderade patienter som under den aktuella perioden slutade med metformin eller SU och började på andra diabetesmedel. 3 552 diabetespatienter vårdades för en cancerdiagnos under den aktuella tiden av vilka 1 590 var behandlade med metformin och 1962 med SU. Efter statistiska justeringar kunde en relativ riskminskning på 10% (signifikant) för cancerinsjuknande visas till förmån för metforminbehandling. Riskminskningen gällde i stort sett alla olika cancerformer. Enligt forskarna är det svårt att ge en rimlig mekanistisk förklaring till fyndet men höga endogena insulinnivåer till följd av SU-behandling kan vara en bidragande faktor. Höga endogena insulinhalter har tidigare kopplats till ökad cancerförekomst i olika studier. (Diabetes Care 35:119–124, 2012)   

2011-12-21 Studie med aliskiren (Rasilez) avbryts
Den 20 december meddelandet läkemedelsföretaget Novartis att, man på inrådan av ALTITUDE-studiens oberoende säkerhetskommitté, beslutat att avbryta studien i förväg. Skälet uppges vara ökad risk för icke-fatal stroke, njurkomplikationer, hyperkalemi och hypotension hos de aliskirenbehandlade patienterna. I ett brev till läkare rekommenderar företaget behandlande läkare att inte kombinera aliskiren med ACE-hämmare eller ARB.  ALTITUDE-studien hade inkluderat över 8 000 patienter med typ 2 diabetes och hög risk för hjärt-kärl- samt renala komplikationer. Patienterna var randomiserade till antingen placebo eller den direkta reninhämmaren aliskiren som tillägg till ACE-hämmare eller ARB. Studien avbryts nu efter 18-24 månaders uppföljning. (
http://cardiobrief.org   

2011-12-21 Diabetes innebar större risk för insjuknande i förmaksflimmer
13 025 individer (medelålder 57 år vid start) följdes upp i 14 år i den amerikanska kohortstudien Atherosclerosis Risk in Communities. 14,9% av deltagarna hade typ 2 diabetes varav 51% var kända fall sedan tidigare. 51,4% av deltagarna hade s.k. prediabetes. Under uppföljningstiden inträffade 1 311 fall av nyinsjuknande i förmaksflimmer (nästan alla diagnostiserade på sjukhus). Efter statiska analyser kunde man visa att diabetes innebar 35% ökad risk för insjuknande i förmaksflimmer. Hos patienter med sedan tidigare känd diabetes (d.v.s. längre tids sjukdom) var riskökningen 61%. Forskarna såg även att varje 1% högre HbA1c hos diabetiker innebar 13% större risk för händelsen. Likaså löpte diabetiker med högre fasteplasmaglukosvärden större risk för förmaksflimmer. Inga signifikanta riskökningar sågs däremot hos patienter med prediabetes. (Heart 2012;98:133e138) 

2011-12-16 Metaanalys antyder benfrakturskyddande effekt av DPP-4-hämmare i korttidsstudier
I djurstudier har man kunnat visa benuppbyggande effekter av tarmhormonet GLP-1 vars halter stiger vid behandling med diabetesmedel av typen DPP-4-hämmare såsom sitagliptin och vildagliptin. Forskarna genomförde en metaanalys av 28 studier med dessa medel som hade pågått under minst 6 månader och som hade rapporterat data om benfrakturer. Totalt var cirka 12 000 patienter randomiserade till DPP-4-hämmare och cirka 9 000 till en kontrollgrupp (antingen placebo eller andra diabetesmedel). I studierna hade sammanlagt 26 benfrakturer rapporterats hos de DPP-4-hämmarbehandlade patienterna mot 37 frakturer i kontrollgruppen, vilket motsvara en relativ riskminskning på 40% (P=0,045). Den signifikanta riskminskningen stod sig även vid exklusion av studier där kontrollgruppen hade erhållit glitazoner eller SU-preparat. Endast 7 av de inkluderade studierna hade pågått under längre period än 52 veckor och analys av dessa visade 30%-ig relativ riskreduktion som inte nådde gränsen för statistisk signifikans. (Diabetes Care 34:2474–2476, 2011) 

Studiens resultat är intressant med tanke på att diabetiker löper överlag en större risk för benfrakturer samt att både glitazoner och insulinbehandling har kopplats till ökad risk för frakturer hos dessa patienter. De få inträffade händelserna samt mestadels korta studier i metaanalysen måsta dock beaktas. Vidare var de inträffade händelser endast rapporterade som biverkningar och inte var klassades som principiella effektmått där man i regel har större koll kring både datasamlingen och bedömningen.

2011-12-12 Intensiv metabol kontroll minskade inte risken för hjärtsviktshändelser vid typ 2 diabetes 
Typ 2 diabetes ökar risken för insjuknande i hjärtsvikt oberoende av hypertoni eller kranskärlssjukdom. I epidemiologiska studier ser man dessutom ett samband mellan dålig metabol kontroll och högre risk för insjuknande i hjärtsvikt hos patienter med typ 2 diabetes. Forskarna genomförde en metaanalys av 8 kliniska studier hos 37 229 patienter med typ 2 diabetes. I studierna hade patienterna randomiserats till olika grader av metabol kontroll och risken för hjärtsviktshändelser över minst 2 år hade rapporterats. Den genomsnittliga HbA1c-skillnaden mellan de intensivt behandlade och de mindre intensivt behandlade patienterna var 0,9%. Risken för hjärtsviktshändelser var, i relativa termer, 20% högre hos de intensivt behandlade patienterna som dock inte nådde gränsen för statistisk signifikans. Denna riskökning kunde härröras studier där glitazoner hade använts flitigt som diabetesmedel. Medelkroppsvikten var 2,9 kg högre hos de intensivt behandlade patienterna. Det kan finnas olika skäl till diskrepansen mellan epidemiologiska och randomiserade studier. I många av de inkluderade studierna hade patienterna haft sin diabetes i cirka 10 år. Man kan förstås spekulera i om det hade varit annorlunda resultat vid tidigare intervention. En annan möjlig orsak är för kort uppföljningstid. Ospecifika skadliga effekter av diabetesmedel (t ex glitazoner) kan också vara en bidragande faktor. Sist men inte minst kan det vara så att sambandet mellan dålig metabol och ökad risk för hjärtsvikt inte är kausalt. (Am Heart J. 2011 Nov;162(5):938-948.e2)

2011-12-05 ARB som tillägg till ACE-hämmare skyddade inte de diabetiska njurarna
Det kliniska värdet av ARB-tillägg till ACE-hämmare hos diabetiska patienter med makroalbuminuri är inte helt klart. Forskarna randomiserade 577 patienter med typ 2 diabetes till antingen placebo eller ARB-preparatet olmesartan (ej registrerat i Sverige) i en dos av 10-40 mg beroende på uppfyllelse av målblodtrycket < 130/85 mmHg. Patienterna var i snitt 59 år gamla, 70% var män, blodtryck 141/77 mmHg, HbA1c 6,1%, makroalbuminuri (U-alb/U-krea 192 mg/mmol), S-krea 143 μmol/l och S-kalium 4,6 mmol/L. Sedvanlig farmakologisk behandling erbjöds däribland ACE-hämmare hos 73%. Studiens primära effektmått var risken för dubblering av S-krea + slutstadium av njursjukdom + död. Sekundära effektmått i studien, som pågick i 3,2 år, var risken för alla hjärt-kärlhändelser, förändringar i njurfunktionen samt förändringar i graden av proteinurin.
Efter 144 veckor hade blodtrycket sjunkit till 131,8/72,2 mmHg i ARB-gruppen och till 136,6/73,6 mmHg i placebogruppen. 41,1% i ARB-gruppen nådde studiens primära effektmått mot 45,4% i placebogruppen. Skillnaden mellan grupperna var inte statistiskt signifikant. Hjärt-kärlhändelser totalt förekom hos 14,2% i ARB-gruppen mot 18,7% i placebogruppen. Här fanns det en 27%-ig relativ riskreduktion som dock inte riktigt nådde gränsen för statistisk signifikans. Proteinurin minskade med ca 25% i ARB-gruppen mot 3% i placebogruppen efter 144 veckor (signifikant skillnad mellan grupperna). Den årliga S-krea stegringen var något större i ARB-gruppen. Totat inträffade 10 kardiovaskulära dödsfall i ARB-gruppen mot 3 i placebogruppen (skillnad ej signifikant). 9,2% av patienterna i ARB-gruppen avbröt studien på grund av hyperkalemi från ett startvärde på 4,6 mmol/L mot 5,3% i placebogruppen. (Diabetologia 2011; 54:2978–2986)

Studien visar att tillägg med olmesartan till grundbehandling med ACE-hämmare medför inget ytterligare njurskydd hos diabetiska patienter med makroalbuminuri. Studien var för liten för att utvärdera eventuella hjärt-kärleffekter och belastas ytterligare av viss obalans mellan grupperna redan vid start. Bland annat var etablerad hjärt-kärlsjukdom, genomgången hjärtinfarkt samt kranskärlsingrepp vanligare i ARB-gruppen redan vid start.

2011-11-18 Pioglitazon är ett fortsatt behandlingsalternativ vid typ 2 diabetes, anser EMA
EMA initierade en utredning kring diabetesmedlet pioglitazon efter den senaste tidens larmrapporter om eventuell ökad risk för utveckling av cancer i urinblåsan. EMA finner dock piogliazon vara ett värdefullt tillskott i terapiarsenalen hos välvalda patientgrupper. Medlet klassas däremot som ett andrahandsalternativ hos patienter som inte tål metformin eller som tillägg till denna vid otillräcklig glykemisk kontroll. Läkarna uppmanas att noggrant monitorera och följa upp insatt behandling med pioglitazon. (
http://www.ema.europa.eu)

2011-11-11 Studier dokumenterar effekten och säkerheten av DPP-IV-hämmare vid nedsatt njurfunktion
Nedsatt njurfunktion försvårar som bekant den farmakologiska behandlingen vid typ 2 diabetes. I Sverige finns i dagsläget tre DPP-4-hämmare godkända: sitagliptin, saxagliptin och vildagliptin. En fjärde DPP-4-hämmare linagliptin kommer snart att vara tillgänglig för försäljning. Av dessa är sitagliptin mest njurfunktionsberoende för sin elimination. Både saxagliptin och vildagliptin genomgår till cirka 75% hepatisk metabolism och är därför mindre njurfunktionsberoende. Saxagliptins huvudmetabolit har dock viss DPP-4-hämmande effekt. Linagliptin utsöndras i oförändrad form i gallan till 70%.

Sitagliptin
I en 12 veckor lång studie jämfördes saxagliptin 2,5 mg x 1 (normaldosen är 5 mg x 1) med placebo hos 170 patienter med nedsatt njurfunktion. 90 patienter hade GFR 30-50 ml/min, 41 patienter hade GFR < 30 ml/min och 39 patienter stod på dialys. HbA1c låg på cirka 7,3% i genomsnitt. Behandling med saxagliptin sänkte HbA1c med cirka 0,42% jämfört med placebo i hela patientmaterialet. Behandlingen tolererades väl och det framkom inga speciella signaler om allvarliga biverkningar jämfört med placebo. (Diabetes, Obesity and Metabolism 13: 523–532, 2011)  

Vildagliptin
I en 24 veckor lång studie jämfördes vildagliptin 50 mg x 1 (normaldosen är 50 mg x 2) med placebo hos 515 patienter med nedsatt njurfunktion. 294 patienter hade GFR 30-50 ml/min och 221 hade GFR < 30 ml/min. Endast 8 patienter stod på dialys. Behandling med vildagliptin sänkte HbA1c med cirka 0,5% jämfört med placebo hos både patienter med måttligt - och svårt nedsatt njurfunktion. Behandlingen tolererades väl och det framkom inga speciella signaler om allvarliga biverkningar jämfört med placebo. (Diabetes, Obesity and Metabolism 13: 947–954, 2011)

Linagliptin
I skrivande stund är linagliptin fortfarande inte tillgänglig för förskrivning i Europa men förväntas bli det snart. Rent teorietiskt borde nedsatt njurfunktion inte påverka medlets farmakokinetik. I en 12 veckor lång studie hos 133 patienter med svårt nedsatt njurfunktion (GFR < 30 ml/min) dokumenterades effekten och säkerheten av linagliptin 5 mg x 1 (= normaldos oberoende av njurfunktionen). Resultatet av studien, som presenterades under den europeiska diabeteskongressen EASD i Lissabon i september 2011, tyder inte på några alarmerande signaler vare sig avseende effekten eller säkerheten av denna DPP-4-hämmare.

2011-11-02 Intensiv metabol kontroll av diabetiker förbättrade inte deras kognitiva funktion
Den amerikanska ACCORD-studien randomiserade över 10 000 patienter med typ 2 diabetes till antingen en konventionell metabol kontroll (HbA1c i intervallet 6-7% eller 53-63 mmol/mol) eller en intensiv metabol kontroll (HbA1c < 5% eller 42 mmol/mol). Studien kunde som bekant inte visa på några uppenbara vinster med den intensiva strategin och kom i själva verket att avbrytas när man kunde se signifikant ökad dödlighet i intensivt behandlade gruppen.
Effekten av intensiv glykemisk kontroll på den kognitiva funktionen studerades hos cirka 3 000 av patienterna i ACCORD. De inkluderade patienterna var 55-80 år gamla (snittåldern var 63 år) och hade haft diabetes i 9 år. Den kognitiva funktionen skattades med hjälp av fyra olika skalor däribland MMSE. 500 av de inkluderade patienterna genomgick dessutom MR-kameraundersökning av hjärnan i syfte att utvärdera eventuell effekt av behandlingen på den hjärnatrofi man ser vid typ 2 diabetes. Skattning av den kognitiva funktionen samt den totala hjärnvolymen med MR-kamera skedde vid studiens start samt 20 och 40 månader efter respektive behandlingar.
Sammantaget resulterade intensiv glykemisk behandling i varken förbättrad eller försämrad kognitiv funktion. MR-kameraundersökning av hjärnan visade dock en liten, men signifikant, effekt av intensiv strategi på den totala hjärnvolymen tydande på mindre omfattande hjärnatrofi. Hjärnvolymen minskade i båda grupperna men minskningen var lägre hos patienter som hade randomiserats till intensiv glykemisk kontroll. Intressant att notera var graden av hjärnvolymminskning i studien jämfört med andra studier hos individer utan diabetes. Denna var lika omfattande i studien som man tidigare visat hos 15 år äldre individer utan diabetes. Diabetes innebär alltså 15 år äldre hjärna avseende graden av hjärnatrofi. (The Lancet Neurology Published Online September 28, 2011)     

2011-10-27 Bydureon var inte riktligt lika bra som Victoza men tolererades bättre av patienterna
DURATION-6 är namnet på studien som jämförde GLP-1-analogerna Bydureon (långverkande form av Byetta som doseras en gång i veckan) och Victoza hos 912 patienter med typ 2 diabetes och inadekvat glykemisk kontroll trots basbehandling med metformin, SU eller glitazon antingen i monoterapi eller i kombination med varandra. Studien som pågick i 6 månader hade som syfte att visa jämförbarhet mellan alternativen. Bydureon gavs i en dos av 2 mg per vecka och Victoza administrerades i en dos av 1,8 mg per dag genom upptitrering från 0,6 mg per dag. Medan HbA1c sjönk med 1,26% i Bydureongruppen var motsvarande sänkning 1,48% i Victozagruppen. På grund av denna effektskillnad kan alternativen inte likställas rent statistiskt. Det går alltså inte påstå att Bydureon är lika bra som Victoza på att sänka HbA1c. De Bydureonbehandlade patienterna rapporterade dock mindre biverkningar. Frekvensen av illamående, diarré och kräkningar var 9,3%, 6,1% och 3,7%. Motsvarande siffror i Victozagruppen var 20,4%, 13% och 10,7%. (Presenterad under den europeiska diabeteskongressen EASD i Lissabon) 

2011-10-19 Dålig metabol kontroll ökade risken för hjärtsvikt i svensk registerstudie
En del studier har rapporterat 2,5 gånger högre incidens av insjuknande i hjärtsvikt hos patienter med typ 2 diabetes jämfört med ålders- och könsmatchade individer utan typ 2 diabetes. 83 021 patienter med typ 2 diabetes men fria från hjärtsvikt som var registrerade i det svenska Nationella Diabetesregistret mellan åren 1998 och 2003 följdes upp i 7,2 år. Patienterna var i snitt 65,8 år gamla med ett BMI på 28,9 kg/m2 och ett HbA1c på cirka 6,4% i början av uppföljningen. 13,2% av patienterna hospitaliserades för hjärtsvikt under uppföljningen. Efter justering för ålder, kön, diabetesduration, BMI och blodtryck, löpte patienter med ett HbA1c > 9% nästan dubbelt så hög risk som patienter med ett HbA1c < 5% för att hospitaliseras för hjärtsvikt. Varje procents ökning av HbA1c var associerad med 16% högre risk för komplikationen. Andra associerade faktorer med ökad risk för insjuknande i hjärtsvikt var manligt kön, hög ålder och lång sjukdomsduration. Huruvida HbA1c-sänkning med läkemedel kan minska risken kan denna studie inte avgöra på grund av sin observationella natur. I de hittills gjorda studierna där en intensiv HbA1c-sänkning jämförts med en moderat strategi har ingen minskad risk för insjuknande i hjärtsvikt rapporterats. (Presenterad under den europeiska diabeteskongressen EASD i Lissabon 12-16 september 2011) 

2011-10-14 Ingen ökad hjärt-kärlrisk med DPP-IV-hämmare i de hittills genomförda studierna
Denna slutsats drogs av forskare bakom en metaanalys av 53 kliniska studier med DPP-4-hämmare. Cirka 33 500 patienter med typ 2 diabetes var inkluderade varav cirka 20 000 hade randomiserats till en DPP-4-hämmare (sitagliptin, vildagliptin, saxagliptin, alogliptin, linagliptin eller dutogliptin) och 13 500 patienter till en kontrollgrupp (antingen placebo eller annan aktiv diabetesbehandling). Den genomsnittliga uppföljningstiden i studierna var 10 månader. Kardiovaskulära händelser var rapporterade hos 137 DPP-4-hämmarbehandlade patienter mot 120 patienter i kontrollgruppen. Vidare undersöktes även cancerincidensen i materialet varvid oddskvoten hamnade på 1,02 (ingen ökad risk för insjuknande i cancer alltså). Resultatet avseende den kardiovaskulära säkerheten måste tolkas med stor försiktighet. Underlaget för slutsatsen består av korttidsstudier med deltagare som har en låg hjärt-kärlrisk (vanligt i studier som främst undersöker den glykemiska kontrollen av diabetesmedel). Incidensen av hjärt-kärlhändelser hamnar på cirka 0,89% per år i kontrollgruppen vilket innebär en risknivå på cirka 9% under 10 år som betraktas som låg risk. (Presenterad under den europeiska diabeteskongressen EASD i Lissabon 12-16 september 2011)

2011-10-14 Ingen synergi mellan intensiv blodtryckssänkning och intensiv glykemisk kontroll i diabetesstudie
Blodtrycksdelen av den stora diabetesstudien ACCORD randomiserade 4 733 patienter till antingen en strikt (systoliskt blodtryck < 120 mm Hg) eller en standard (systoliskt blodtryck < 140 mm Hg) blodtryckskontroll. Effekten värderades på mikrovaskulära händelser i form av dialysvård, njurtransplantation, serum-krea > 290 μmol/L, fotokoagulation eller vitrectomy. Dessa händelser förekom hos 11,4% i intensivgruppen mot 10,9% i standardgruppen (ingen skillnad mellan grupperna). Hälften av patienterna var dessutom randomiserade till antingen en strikt (HbA1c < 6%) eller en mindre strikt (HbA1c < 7%) glykemisk kontroll. Inte heller var strikt glykemisk kontroll kopplad till minskad risk för mikrovaskulära händelser. Forskarna har nu analyserat resultaten hos patienter med strikt kontroll av både blodtrycket samt sockret. Ingen synergi kunde då visas mellan interventionerna. Med andra ord var risken för mikrovaskulära komplikationer inte lägre hos patienter med strikt kontroll av båda parametrar vs patienter med mindre intensiv kontroll av samma parametrar. (Presenterad under den europeiska diabeteskongressen EASD i Lissabon 12-16 september 2011) 

2011-10-10 Intensiv glykemisk kontroll minskade diabetikers risk för dialysvård och njurtransplantation
ADVANCE-studien från 2008 utvärderade effekterna av intensiv glykemisk kontroll på risken att utveckla mikro- eller makrovaskulära komplikationer av diabetes hos över 11 000 patienter. Resultatet visade på 10% lägre risk i relativa termer till förmån för intensiv glykemisk kontroll (HbA1c i genomsnitt 5,5% i intensivgruppen mot 6,3% i kontrollgruppen). Resultatet drevs framför allt av minskad risk för utveckling av proteinuri. Forskarna har nu analyserat studiens resultat avseende risk för end-stage renal disease (ESRD) d.v.s. behov av dialysvård eller njurtransplantation. Analysen visar 65% lägre risk i relativa termer hos de intensivt behandlade patienterna. Vidare sågs en trend mot minskad risk för renal död som dock inte var signifikant. Något anmärkningsvärt ökade risken för dubblering av serum-kreatinin hos de intensivt behandlade patienterna. (Presenterad under den europeiska diabeteskongressen EASD i Lissabon 12-16 september 2011)

2011-09-15 Telmisartan påverkade inte risken för diabetesinsjuknande hos patienter med hög hjärt-kärlrisk
TRANSCEND-studien från 2008 undersökte nyttan med telmisartan vs placebo hos 5 926 ACE-hämmarintoleranta patienter med hög hjärt-kärlrisk. 3 488 patienter hade inte diabetes vid studiens start. Under den 56 månader långa studien utvecklade 21,8% i telmisartangruppen typ 2 diabetes mot 22,4% i placebogruppen. Av patienter utan diabetes som hade nedsatt glukostolerans utvecklade 20,1% i telmisartangruppen diabetes mot 21,1% i placebogruppen. Inga skillnader mellan grupperna nådde gränsen för statistisk signifikans.
Resultatet går emot resultatet av NAVIGATOR-studien hos patienter nedsatt glukostolerans där en diabetesskyddande effekt av valsartan kunde visas.
Telmisartan har dessutom påståtts påverka kärnreceptorn PPAR gamma på samma sätt som glitazoner. I den s.k. DREAM-studien hos patienter med hög risk för diabetesutveckling kunde en diabetesskyddande effekt av rosiglitazon visas. (Diabetes Care. 2011 Sep;34(9):1902-1907)      

2011-09-12 Diamyd Medical lägger ner projektet med diabetesvaccin
Beslutet har fattats sedan två fas 3-studier med diabetesvaccinet Diamyd misslyckades med att visa gynnsam effekt av medlet. De flesta av företagets anställd i Sverige, som huvudsakligen hade arbetat med diabetesvaccinet, sägs upp. Företaget meddelar att en del externa aktörer fortsätter arbetet med det verksamma ämnet i vaccinet GAD 65. Bland annat fortsätter en externt finansierad studie med vaccinet hos individer i riskzonen för utveckling av typ 1 diabetes i syfte att minska risken för sjukdomsutveckling. Företaget kommer att i framtiden lägga fokus på att ta fram genbaserade smärtstillande läkemedel bland annat mot neuropatisk smärta. (
http://www.diamyd.com)

2011-08-22 Dosberoende riskökning för diabetesinsjuknande visas i metaanalys av statinstudier
Ökad risk för diabetesinsjuknande har hittills visats i några placebokontrollerade statinstudier. Forskarna har nu genomfört en metaanalys av fem kliniska studier där en intensiv statinbehandling har ställts mot en moderat statinbehandling. De inkluderade studierna randomiserade minst 1 000 patienter och hade pågått under minst ett år. Studierna inkluderade antingen patienter med etablerad hjärt-kärlsjukdom eller nyligen genomgången hjärtinfarkt (således hög risk för hjärt-kärlhändelser). Analysen visar att behandling av 1 000 patienter med högdos statin under ett år genererar 2 extra fall av diabetes jämfört med en moderat/standard statindos. Samtidigt undviks 6,5 fall av allvarliga kardiovaskulära händelser. I relativa termer var riskökningen för diabetes 12% och riskminskningen för hjärt-kärlhändelser 16%. Enligt forskarna kan intensiv statinbehandling efter hjärtinfarkt ändå vara motiverad på grund av hög risk för nya hjärt-kärlhändelser samt att den hjärt-kärlrisk som förknippas med diabetes kommer i regel efter cirka 10 års sjukdomsduration. (JAMA. 2011;305(24):2556-2564)    

2011-08-22 Fysisk aktivitet som tillägg till kostråd förbättrade inte diabetikers metabola kontroll
I syfte att kartlägga betydelsen av fysisk aktivitet för metabol kontroll studerade brittiska forskare 593 patienter med nyupptäckt typ 2 diabetes (HbA1c 5,7% vid start) i en 12 månaders lång studie. Deltagarna randomiserades till antingen en kontrollgrupp, en kostgrupp eller en kost + motionsgrupp. Deltagarna i kostgruppen fick kostråd av både en dietiskt 4 gånger per år samt av en tränad sjuksköterska var 6:e vecka. Deltagarna i kombinationsgruppen fick både kostråd enligt ovan samt råd om ökad fysisk aktivitet i form av motiverande samtal/broschyrer, användning av stegräknare samt motionsdagbok. HbA1c sjönk med 0,28% och 0,33% i kost- respektive kost + motionsgruppen jämfört med kontrollgruppen. Jämfört med kontrollgruppen var gruppernas resultat signifikant bättre men likvärdiga sinsemellan. Forskarna pekar på flera tänkbara orsaker till studiens neutrala resultat. Motionsintensiteten var kanske för låg och borde eventuellt kombineras med styrketräning. Tidpunkten för insatserna var kanske inte helt optimal och bättre effekt hade kanske erhållits efter en längre tids sjukdom. Utifrån resultatet av studien anser forskarna att, i en situation av begränsade samhällsresurser, bör kostråd gå före insatser för att öka den fysiska aktiviteten. (Presenterad under den amerikanska diabeteskongressen ADA i San Diego den 25 juni och publicerad i The Lancet Online)  

2011-08-15 Typ 1 diabetes kopplas till ökad risk för hjärtsvikt i svensk registerstudie
Svenska forskare följde upp alla patienter (n=20 985) med typ 1 diabetes registrerade mellan åren 1998-2003 i det landsomfattande Nationella Diabetes Registret. Patienterna var i snitt 39 år gamla med en sjukdomsduration på 23 år. Uppföljning skedde till december 2009. Under uppföljningen sjukhus-vårdades 3% av patienterna för hjärtsvikt. Incidensen var 3,38 per 1000 patientår. Lägger man till lindrigare former av hjärtsvikt och asymtomatiska fall av nedsatt vänsterkammarfunktion borde siffran bli ännu högre. Vidare kan siffran jämföras med incidenssiffrorna 0,1 – 0,5 per 1000 patientår för samma händelse hos individer i åldersintervallet 35-54 år i den allmänna befolkningen. Andra riskfaktorer för sjukhusinläggning för hjärtsvikt var ålder, sjukdomsduration, rökning, lågt HDL, högt BMI och högt blodtryck. Efter justering av data för dessa parametrar kunde forskarna se en signifikant koppling mellan grad av metabol kontroll och hjärtsviktinsjuknande. Patienter med ett HbA1c>10,5% löpte 4 gånger högre risk för insjuknande jämfört med patienter med ett HbA1c<6,5%. (Presenterad under den amerikanska diabeteskongressen ADA i San Diego den 25 juni och publicerad i The Lancet Online). På grund av sin observationella natur kan studien inte svara på frågan om huruvida en intensifierad metabol kontroll kan minska risken för hjärtsvikt. Samma koppling har tidigare visats gälla även för typ 2 diabetes men kliniska studier där intensifierad metabol kontroll undersökts inte kunnat visa minskad risk för insjuknande i hjärtsvikt. Vidare saknas patienternas njurfunktion och eventuell koppling mellan denna och utfallet i studien.        

2011-08-15 FDA varnar för allvarliga risker med liraglutid (Victoza)
Den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA varnar hälso- och sjukvårdspersonalen för potentiellt allvarliga risker med diabetesmedlet Victoza. Enligt FDA orsakar Victoza en dos- och tidsberoende ökad risk för utveckling av tyreoideacancer (särskilt medullär tyreoideacancer) hos möss och råttor. Någon ökad risk för denna cancerform hos människa har dock inte hittills rapporterats. FDA uppmärksammar även den något ökade risken för pankreatit med Victoza.
http://www.fda.gov

2011-08-08 Begränsad nytta av tidig aggressiv strategi vid nyupptäckt typ 2 diabetes 
Europeiska forskare undersökte nyttan med aggressiv behandlingsstrategi hos 3 055 patienter med nyupptäckt typ 2 diabetes. Patienterna var 40-69 år gamla och hade fått diagnosen typ 2 diabetes genom ett aktivt screeningsförfarande på sammanlagt 343 allmänmedicinska enheter. Patienterna randomiserade till antingen en kontrollgrupp som erhöll sedvanligt omhändertagande enligt lokala vårdprogram eller en intensiv behandlingsgrupp. I denna grupp övervägdes farmakologisk behandling vid HbA1c > 5,5%, blodtryck ≥ 120/80 mm Hg och totalkolesterol ≥ 3,5 mmol/L. Om inga kontraindikationer förelåg sattes även lågdos ASA in. Syftet var att jämföra respektive strategis effekt på risken att drabbas av allvarliga hjärt-kärlhändelser under den 5,3 års långa uppföljningstiden.
Under uppföljningen noterades hjärt-kärlhändelser hos 7,2% i intensivgruppen mot 8,5% i kontrollgruppen. Riskminskningen uppgick till 17% i relativa termer som dock inte nådde gränsen för statistisk signifikans. Skillnaden mellan grupperna började uppträda först efter cirka 4 års uppföljning. Det är därför troligt att längre uppföljningstid eller/och flera randomiserade patienter hade kunnat resultera i statistiskt signifikanta skillnader mellan grupperna. Som skäl till den uteblivna effekten anger forskarna en förhållandevis intensiv riskfaktorhantering även i kontrollgrupepen. Bland annat var det inga signifikants skillnader mellan grupperna avseende HbA1c eller rökstopp. Blodtryck och totalkolesterol var cirka 3,3/1,2 mm Hg respektive 0,2 mmol/L lägre i intensivgruppen. Behandling med ASA hade satts in hos 41,7% i kontrollgruppen mot 70,7% i intensivgruppen. (Presenterad under den amerikanska diabeteskongressen ADA i San Diego den 25 juni och publicerad i The Lancet Online)   

2011-06-27 Diabetesmedel var likvärdiga som tillägg till kombinationen metformin + SU
Metformin är förstahandsmedel vid typ 2 diabetes. I Sverige prioriteras SU och insulin nästan lika högt som tillägg till metformin. Valet av ett tredje diabetesmedel är också intressant men få direkta jämförelser är gjorda mellan alternativen. Forskarna genomförde därför en indirekt jämförelse mellan alternativen genom s.k. nätverksmetaanalys. I denna analys inkluderades 18 studier där ett tredje diabetesmedel hade studerats i kombination med metformin (≥ 1000 mg/dag eller maximalt tolererbar dos) och SU (≥ 50% av den maximala dosen) under minst 6 månader hos patienter med HbA1c > 6,0% trots kombinationsbehandlingen. Överlag resulterade tillägg med ett tredje diabetesmedel i 0,96% lägre HbA1c jämfört med placebo. Resultatet av de enskilda grupperna var: akarbos -0,70%, DPP-4 hämmare -0,94%, glitazoner -0,95%, GLP-1 analoger -1,01% och insulin -1,08%. Det något blygsamma utfallet för insulin förklarar forskarna med för låga insulindoser använda i kliniska studier inkluderade i analysen. Inte helt oförväntat visar metaanalysen signifikant viktökning med både insulin och glitazoner och signifikant viktminskning med GLP-1 analoger. Insulinbehandling orsakade dubbelt så många allvarliga hypoglykemier som övriga alternativ. (Ann Intern Med. 2011;154:672-679) 

2011-06-20 Systoliskt blodtryck i intervallet 130-135 mm Hg kan vara optimalt vid diabetes, enligt metaanalys
I en metaanalys omfattande 13 kliniska studier hos nästan 38 000 diabetiker utvärderade forskarna häsloeffekterna av en intensiv blodtryckskontroll (systoliskt blodtryck ≤ 135 mm Hg) med en sedvanlig kontroll (systoliskt blodtryck ≤ 140 mm Hg). Intensiv blodtrycksbehandling minskade risken för totalmortalitet med 10% i relativa termer och för stroke med 17% samtidigt som risken för allvarliga biverkningar ökade med 20%. Ingen statistiskt signifikant riskminskning kunde ses på andra makrovaskulära händelser såsom hjärt-kärldöd, hjärtinfarkt eller insjuknande i hjärtsvikt. Separat analys av studier där systoliskt blodtryck ≤ 130 mm Hg hade uppnåtts visade inga överlevnadsvinster hos dessa patienter jämfört med patienter i kontrollgruppen. Med annat ord så försvann den ovanbeskrivna riskminskningen för totalmortalitet när ett systoliskt blodtryck ≤ 130 mm Hg nåddes. Riskminskningen för stroke blev dock 47% men detta skedde till priset av 40% ökad risk för allvarliga biverkningar. Författarna drar slutsatsen att ett systoliskt blodtryck i intervallet 130 – 135 mm Hg förefaller vara acceptabelt för många diabetiker. Hos patienter med särskilt hög risk för stroke kan eventuellt lägre blodtryck eftersträvas men ökad risk för allvarliga biverkningar måste beaktas. (Circulation, Publish Ahead of Print June 6, 2011)

2011-06-13 Läkemedel med pioglitazon dras tillbaka i Frankrike och Tyskland
Den 9 juni 2011 meddelade den franska läkemedelsmyndigheten att medel innehållande pioglitazon dras tillbaka från den franska marknaden efter att en fransk studie visat ökad risk för utveckling av cancer i urinblåsan med detta diabetesläkemedel. Den 10 juni meddelade den tyska läkemedelsmyndigheten att pioglitazon dras tillbaka även i Tyskland. Nyttan och riskerna med diabetesmedel innehållande pioglitazon utreds sedan mars 2011 inom EU på grund av misstanke om ökad risk för cancer i urinblåsan. Utredningen förväntas bli klar inom den närmaste månaden. I avvaktan på att utredningen slutförts rekommenderas patienter som behandlas med pioglitazon att inte ändra pågående behandling. Läkemedelsverket kommer ge ytterligare information så snart sådan är tillgänglig. (källa:
www.lakemedelsverket.se samt http://cardiobrief.org)

2011-06-10 Rökstopp resulterade i markant minskad risk för mikroalbuminuri hos nydebuterade diabetiker
Grekiska forskare undersökte effekten av rökstopp hos 193 nydebuterade typ 2 diabetiker med mikroalbuminuri. 120 av patienterna lyckades sluta röka under året efter diagnosen. 22,5% av dessa patienter hade fortfarande mikroalbuminuri under studieperiod jämfört med hela 72,6% av dem som inte slutade röka. Rökstopp ledde också till förbättringar av blodfetterna, den glykemiska kontrollen, insulinresistensen samt blodtrycket hos patienterna. Rökstopp minskade även förekomst av perifer kärlsjukdom samt neuropati. (Metabolism 2011; Advance online publication)

2011-05-23 Valsartan och amlodipin var likvärdiga vid diabetes/nedsatt glukostolerans
Japanska forskare randomiserade 1 150 hypertensiva patienter till att antingen få behandling med ARB-preparatet valsartan 80-160 mg/dag eller kalciumantagonisten amlodipin 5-10 mg/dag. Patienterna var i genomsnitt 63 år gamla och hade antingen diabetes eller nedsatt glukostolerans. Studien, som pågick i 3,2 år, undersökte effekten av respektive alternativ på risken att utveckla allvarliga hjärt-kärlkomplikationer. Blodtrycket låg på 144/85 mm Hg vid start och det primära målet var att reducera trycket till < 130/80 mm Hg i båda armarna. Vid behov kunde patienterna behandlas med läkemedel ur andra grupper (förutom ACE-hämmare) än de som testades i studien. Läkemedlen åstadkom samma grad av blodtryckskontroll. Allvarliga hjärt-kärlhändelser inträffade hos 9,4% i valsartangruppen mot 9,7% i amlodipingruppen. Det var således ingen statistiskt signifikant skillnad mellan grupperna. Incidensen av diabetesdebut hos patienter med nedsatt glukostolerans har än så länge inte rapporterats från studien men HbA1c-nivåerna skiljde sig inte mellan grupperna. Resultatet av studien stämmer överens med resultatet av en annan betydligt större studie, VALUE från 2004, som jämförde exakt samma läkemedel med liknande utfall hos en bred hypertonipopulation med både diabetiker och icke-diabetiker. (NAGOYA HEART-studien presenterades under ACC:s årliga kongress i New Orleans i april 2011)

2011-05-17 Testosteronbehandling av män med typ 2 diabetes minskade mortaliteten
587 män med typ 2 diabetes och en snittålder på 61 år inkluderades i en brittisk studie med sex års uppföljning. Patientmaterialet delades in i 3 undergrupper:

1- män med normalt S-testosteron (> 10,4 nmol/L); n=338
2- män med lågt S-testosteron (< 10,4 nmol/L) som inte testosteronbehandlades; n= 182
3- män med lågt S-testosteron (< 10,4 nmol/L) som behandlades med testosteron; n= 58

Mortaliteten i grupperna jämfördes med varandra under tidsintervallet sex månader efter studiens start och fram till i genomsnitt sex år. Mortaliteten var 9 procent hos patienter med normalt S-testosteron, 20 procent hos obehandlade patienter med lågt S-testosteron och 8,6% hos testosteronbehandlade patienter med initialt låga S-testosteronnivåer. Resultaten är förstås intressanta men storleken på riskminskningen ser ”för bra” ut för att vara sant och måste därför bekräftas i en större randomiserad studie. Det kan också påpekas att i en del studier har upp emot 30 procent av män med typ 2 diabetes rapporterats utveckla testosteronbrist. (studien presenterades under Society for Endocrinology:s årliga kongress i Birmingham 11-14 april 2011)

2011-04-18 Pioglitazon vid nedsatt glukostolerans minskade risken för diabetesutveckling
602 patienter med nedsatt glukostolerans randomiserades till antingen placebo eller pioglitazon 45 mg/dag under 2,4 år. Patienter med 2-timmars plasmaglukosvärde i intervallet 7,8-11,0 mmol/L samt BMI > 25 kg/m2 inkluderades i studien. Under uppföljningsperioden diagnostiserades diabetes hos 16,7% i placebogruppen mot 5,0% i pioglitazongruppen. Denna riskminskning, som var signifikant, motsvarade 72% i relativa termer. Enligt forskarna skulle behandling av 18 individer med nedsatt glukostolerans under ett år motverka diabetesinsjuknandet hos en individ. Behandling med pioglitazon resulterade dessutom i signifikant större diastolisk blodtrycksreduktion, ökning av HDL och signifikant minskning av halskärlens intima-media-tjocklek. Tre kg extra viktuppgång noterades däremot i pioglitazongruppen. Det kan påpekas att de inkluderade patienterna i studien inte genomgick någon systematisk livsstilsintervention, så tilläggseffekten av pioglitazon till denna åtgärd är oklar. (N Engl J Med 2011;364:1104-15)

2011-04-08 Användning av glitazoner kopplas till ökad risk för pneumoni
Glitazoner är partiella agonister på glukokortikoidreceptorer vilket delvis förklarar medlens antiinflammatoriska och immunoreglerande egenskaper. Det har därför genom åren funnits ett visst intresse i att försöka dokumentera effekten av dessa diabetesmedel vid astma och KOL. Ökad infektionskänslighet kan dock vara en konsekvens av medlens immunoreglerande effekter. I syfte att klargöra frågan utförde forskarna en metaanalys och systematisk översikt av randomiserade kliniska studier med glitazoner som haft > 12 månaders uppföljning. 13 kliniska studier med cirka 18 000 patienter mötte inklusionskriterierna. Patienterna fick antingen behandling med en glitazon eller var randomiserade till en kontrollgrupp och erhöll allt ifrån placebo till övriga diabetesmedel. Metaanalysen visar 39% ökad risk för allvarliga pneumonier eller andra nedre luftvägsinfektioner med glitazoner jämfört med kontrollgruppen. Omräknat till number needed to harm, kan man uttrycka riskökningen till 55 patienter under 3,7 år (den genomsnittliga uppföljningstiden i analysen). Med andra ord om 55 patienter behandlas med glitazoner under 3,7 år, kommer ett extra fall av pneumoni eller annan nedre luftvägsinfektion att genereras under tiden. Ingen skillnad kunde konstateras mellan pioglitazon och rosiglitazon i analysen. (Thorax. 2011 Feb 15. [Epub ahead of print])

2011-04-05 Lågt serum-kalium ökade risken för utveckling av diabetes i amerikansk kohortstudie
Forskarna på Johns Hopkins University följde upp 15 792 deltagare (45-64 år gamla) under 9 år. Analys av deltagarnas serum-kalium visar ett invers samband mellan dessa och risken att utveckla typ 2 diabetes. Jämfört med patienter som hade serum-kalium i intervallet 5,0-5,5 mmol/L löpte patienter med serum-kalium < 4,0 mmol/L 53% högre risk att utveckla diabetes. Motsvarande riskökning var 49% för patienter med serum-kalium i intervallet 4,0-4,4 mmol/L och 27% för patienter med serum-kalium i intervallet 4,5-5,0 mmol/L. Riskökningarna var ännu större hos svarta afroamerikaner. Enligt forskarna bör den diabetesförebyggande effekten av kalium verifieras i kliniska studier med antingen lämplig kostintervention eller farmakologisk supplementering. (Am J Clin Nutr 2011; Advance online publication)

2011-03-28 Exenatid en gång per vecka var inte lika effektivt som liraglutid en gång dagligen
Långverkande beredningsformer av GLP-1-analogen exenatid (Byetta) genomgår för närvarande omfattande studieprogram. Längst har veckovisa injektioner av medlet kommit, men även beredningsformer som möjliggör en injektion per månad genomgår fas II studier. I ett pressmeddelande offentliggjordes det preliminära resultatet av DURATION-6-studien hos cirka 900 patienter med typ 2 diabetes och inadekvat glukoskontroll. Patienterna randomiserades till antingen 2 mg exenatid (långverkande beredningsform givet 1 gång/vecka) eller liraglutid (Victoza) 1,8 mg/dag. Efter 26 veckors uppföljning noterades 1,3% reduktion i HbA1c i exenatidgruppen mot 1,5% i liraglutidgruppen. Skillnaden mellan grupperna var för stor för att kunna dra slutsatsen att exenatid är likvärdigt liraglutid. (
https://investor.lilly.com/releasedetail2.cfm?ReleaseID=554248)

2011-02-22 Studie dokumenterade kombinationen Byetta och Lantus vid typ 2 diabetes.
Amerikanska forskare randomiserade 213 patienter med typ 2 diabetes och HbA1c i intervallet 6,1% – 9,5% till antingen behandling med enbart insulin glargin (Lantus) eller Lantus i kombination med exenatid (Byetta). Insulindoserna justerades utifrån fasteplasmaglukos men Byetta gavs i fast dos, 10 mikrogram 2 gånger dagligen. Efter 30 veckors uppföljning noterades 1,74% HbA1c-sänkning i kombinationsgruppen jämfört med 1,04% i Lantusgruppen. Den totala dygnsdosen av Lantus var dessutom signifikant lägre i kombinationsgruppen. Medan patienterna i kombinationsgruppen tappade i snitt 1,8 kg i kroppsvikt, gick patienterna i Lantusgruppen upp med 1,0 kg. Alla skillnader mellan grupperna var statistiskt signifikanta. Det måste påpekas att Byetta endast är godkänt i kombination med perorala diabetesmedel i Sverige.
(Ann Intern Med. 2011;154(2):103-12)

2011-02-03 Lågdos glimeprid skyddade inte mot debut av diabetes i svensk primärvårdsstudie
En eventuell diabetesskyddande effekt av lågdos glimeprid som tillägg till livsstilsåtgärder hos patienter med förhöjda fasteblodsockervärden undersöktes inom ramen för The Nepi Antidiabetes Study. 274 individer, 40-70 år gamla, och med ett fasteblodsocker över 5,6 mmol/L randomiserades till antingen placebo eller glimeprid 1 mg dagligen under 5 år. Behandlingarna gavs dubbelblint och som tillägg till livsstilsåtgärder. Under studiens gång utvecklade 30,1 procent i glimepridgruppen typ 2 diabetes mot 39,9 procent i placebogruppen. Denna absoluta skillnad på 9,8 procent under 5 år nådde dock inte gränsen för statistisk signifikans.
(Diabetes Obes Metab. 2011 Feb;13(2):185-8)

FarmaciID

100 

Bild

 

Ikon

 

Sortering

3 000 

Synlig i menyn

Nej 

VänstraLänkText1

 

VänstraLänkURL1

 

VänstraLänkText2

 

VänstraLänkURL2

 

VänstraLänkText3

 

VänstraLänkURL3

 

Kontakt Titel

 

Kontakt E-post

 

Kontakt Länk

 

Kontakt Telefon

 

Kontakt Text

 
Attachments
Innehållstyp: Farmaci Sida
Skapad 2011-03-23 11:30  av MSTMAPO047\erli000 
Senast ändrad 2013-01-30 10:28  av Karin Jarnehammar